2 år. TVÅ. ÅR. Jag kan fortfarande inte förstå att du lämnat oss. Jag kan inte för jag vill inte. Du lämnade oss för tidigt. 25 juni är ett datum jag hatar. Jag hatar det. Det gör ont att bara skriva det. Två och fem går inte ihop. Jag hatar det. Jag trodde att det skulle bli bättre ju fler dagar, veckor, månader, år det går. Men det blir inte bättre. Det gör fortfarande ont, och det gör mer ont för varje dag som går. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag minns den sekunden en del av mig försvann med dig. En av de värsta dagarna jag fått uppleva. Jag vet att många inte förstår hur jag känner mig, jag vet det. Men jag vet också att det finns många som förstår mig och känner likadant. Du har hjälpt, inspirerat så många och det uppskattar jag otroligt mycket. Tack för att du gjort mig till den bästa personen jag kan bli. Varje dag finns du i mina tankar. Varje dag. Jag glömmer aldrig allt du gjort för mig, aldrig. Min hjälte. Du har det bättre nu, världen förtjänade inte någon som dig. Du var för bra för denna värld. För bra. Tack för allt. Jag älskar och saknar dig. I mitt hjärta finns du alltid, mer levande än någonsin. You are not alone. Nu måste jag bara försöka klara mig ur denna hemska dag. En tyst minut och ett vackert ljus, tänder jag och världen för dig. I love you more than words can describe.